fredag 18 november 2011

"abbe" och jag

Jag har en granne. Jag har naturligtvis fler än en granne men just den här, han bor precis ovanför mig. Jag har aldrig sett hur han ser ut (jag bor i hyreshus här kommer det och går folk hela tiden), jag vet inte ens vad han heter. Jag har ingen anledning att vara på övre våningen och jag har aldrig direkt tittat på namnlistan som sitter i porten. Men trots detta har jag hittat på en egen liten historia om honom. Enbart baserat på det jag hör. Det är ett gammalt hus jag bor i, byggt någon gång i början på 1900 talet, och väldigt lyhört. Om man är inne på toaletten hör man både det ena och det andra alldeles för tydligt, nej, inte särskilt trevligt. Jag sover precis bredvid toaletten också, vilket naturligtvis betyder att jag hör diverse aktiviteter som försigår även mitt i natten. Om jag är vaken. Hur som helst, min granne, jag ska berätta om honom. Men först vill jag bara poängtera att jag är fullkomligt normal (mjä...) har ett normalt jobb (eh, jo, för det mesta är det normalt) och är inte alls liten och patetisk som sitter hemma fredag efter fredag i mörkret och lyssnar på vad mina grannar har för sig, nej, nej. För det första är han den enda jag hör, för det andra är tv:n på. Jag har gett honom ett namn, Abbe, han är kort, blond, slank och sisådär en 23, 24 år gammal. Han klär sig ofta i smårutiga skjortor och beiga chinos. Ibland svirar han om till jeans men dom får honom att känna sig osäker. Han älskar öl och när ingen annan tittar på läser han vampyrromaner som har målgruppen tonårstjej 12 år eller yngre. Han är en ordentlig kille, med normal humor, gråter till Extreme Home Makeover, kollar porr några gånger i veckan och ringer sin mamma bara för att säga hej. Men det är för helgerna han lever. En gång i tiden hade Abbe en tjej, det vet hans granne som bor under, för hon kunde väldigt tydligt och detaljerat höra vad dom höll på med, tjejen var ok men efter ett tag tog det slut. Nu blev det sig så att Abbe började bjuda hem sina kompisar för att förfesta varje fredag och lördag. Varje fredag. Varje lördag. Abbe trivs som fisken i vattnet när hans kompisar är där, dom får honom att leva upp. Det här märker naturligtvis hans granne som bor precis under honom, som han inte har någon tanke på, men hade hon haft en takkrona så skulle den ha rasat ner för länge sedan. Missförstå mig rätt, jag tycker inte det är så jobbigt, förutom dom gångerna som jag lika gärna kunnat ta hunden under armen och gå upp och sätta mig i hans soffa för jag är ju redan i princip på festen ändå. Min andra granne, jag sa ju att jag hade fler, brukar tycka att det blir outhärdligt redan efter en timme och börjar frenetiskt banka i alla rör han kan komma åt. Det vill säga, jag blir ju naturligtvis den som drabbas mest, men eftersom att Abbe och hans vänner är lite på lyset och tycker att nuckan (jag) som sitter under dom och bankar i rören, behöver läxas upp så dom hoppar lite extra i golvet. Lite hårdare. Lite tyngre. Sen tar vi och sjunger lite. Inget vettigt, inte med någon text. Bara ett gutturalt bröl som endast killar i Abbes ålder kan frambringa. Jag sitter i soffan och känner irritationen växa och växa och växa, tillslut känner mig mig nästan arg. Jag börjar fundera på att gå upp dit och ge dom vad dom tål, dom små skitungarna och jag börjar tänka ut den ena meningen fulare än den andra. Det börjar klia i fingrarna och eftersom jag är lite rädd av mig så bestämmer jag mig helt enkelt för att skriva en lapp! Ja! En lapp! Då kanske någon tar ett kort på den, postar den på fejjan eller twitter och så kanske David Batra får tag på den, tycker att det är den bästa lappen han någonsin läst, skriver en ny bok med massa arga lappar och så hamnar min lapp på omslaget. Ja! Jag tar fram papper och penna och börjar, "kära granne, jag hoppas ni hade roligt igår...". Jag vill ju naturligtvis vara en trevlig granne med fina formuleringar och dessutom med namnunderskrift, men ni trodde väl inte att jag skulle gå upp dit nu? Nej, jag väntar tills imorgon, när det är för tidigt för att någon ska höra mig. Men jag hinner inte längre än så, helt plötsligt blir det helt tyst. Inte ett ljud. Bara en öronbedövande...tystnad. Min irritation och ilska försvinner, pappret blir fyllt av kludd istället för ord. Och där sitter jag och känner mig alldeles tom. Nästan lite ledsen. Och ensam. Känslan av att ha blivit övergiven är stor och jag börjar sakna dom små liven, för någonstans får dom ju mig att komma ihåg att även jag lever. Tills lördagen kommer. Då börjar det om igen och jag känner redan nu hur irritationen växer...

1 kommentar:

  1. Du skriver så fint! :-) kram Johanna S

    SvaraRadera