tisdag 29 november 2011

Att ha en enda riktig vän är få förunnat, att ha flera är fantastiskt. En riktig vän är en sådan som förstår när det är lite tungt och inte tjatar, som följer med fast att dom inte vill, som köper mat till dig när du har en fattig månad. En riktig vän är en sådan som tar med sig en flaska vitt och somnar i soffan med dig fast ni sagt att ni ska gå ut, som suckar efter erat telefonsamtal men som ändå ringer upp dagen efter, som skickar ett sms med små ord som betyder massor. En riktig vän är en sådan som lyssnar och håller med bara för att du behöver det, som pratar tröstande fast att hon inte hör vad du säger för att du fulgråter hysteriskt, som säger att du är snygg fast att du vet att du ser tröttare ut än vanligt. Det är tur att dom finns, dom där vännerna, för hur annars skulle jag kunnat bli den jag är idag?

Ibland så får ni mig att känna mig som Bamse. Sanna mina ord.



måndag 28 november 2011

lite jobbigt

Det är lite jobbigt nu. Min sjöman sitter fast och jag vet inte när jag får hem honom. Jag hoppades på imorgon men det är naturligtvis omöjligt. Jag är frustrerad och lite ledsen. Det är jobbigt att inte ha någon att skylla på för ingen människa skapar problemet utan det är en jäkla storm. En vind. En hård dum vind. Ju längre han är ute desto kortare tid får jag ha honom hemma. Suck...
Jo. Så är det faktiskt.




fredag 25 november 2011

Jag älskar dig


Min sjöman och jag

Min man är en sjöman. Inte en sjöman som i manlig version av sjöjungfru (vilket hade varit ballt), utan en sådan som jobbar på havet. En sådan som använder ord som babord, styrbord, ankar och däck. Lots, sludge och ballast, vissa ord av mig kända sedan tidigare och andra (de flesta) för mig helt okända. Ja, men min man är en sjöman. Att jobba där han jobbar är inget 9-5 jobb, nej, nej. Att vara sjöman betyder att man åker ut och bor på en båt en månad eller mer. Man jobbar i skift och ofta utan varken telefonkontakt eller internet. Jag var inte beredd på att bli kär. Jag bara blev det. Att vara tillsammans med någon som är borta kräver mycket av en. Mycket mer än vad man kan tro. Enbart någon som själv är tillsammans med någon som är borta mycket i långa perioder vet vad som krävs av en. Det är ofantligt mycket jobbigare än vad man kan tänka sig och väldigt uppslitande. Ibland stannar man till och undrar hur tusan man hamnade här, du är i en relation fast ändå ensammast i världen, sen får man ett telefonsamtal, ett sms eller ett mail och helt plötsligt kommer man på varför igen, varför man är där man är. Det är svårt att förklara hur det känns varje gång han åker och vad det är man gör för att hålla sig sysselsatt under tiden han inte är här. Låter det patetiskt? Det kanske är så men i sådana fall är jag det. Visst finns det vänner, familj och andra som tar ens uppmärksamhet under dagarna, men det är inte dagarna som är värst, det är kvällarna. Jag skulle vilja träffa den kvinnan/mannen som är borta från sin partner varannan månad och tycker det är det bästa som finns. Om jag får det skulle jag fråga hur tusan man gör. Hur gör man för att inte tänka och bara köra som en duracellkanin tills han kommer hem igen? När någon bestämmer sig för att stänga av en kan man sätta på alla känslor igen och leva som vanligt. Att bli kär är ingenting du kan planera, lika lite som du kan planera livet. För när du har kommit till ro med att ditt liv är som det är och allt lunkar på som vanligt kastar det sig framför dig som en självmordsbenägen tonåring. Pang, så bara händer det, du var för långsam över den där tråkiga jävla rälsen och tåget hann ifatt dig. 


Så var det när jag träffade min alldeles egna sjöman, ett jobbigt år avslutades alldeles underbart och det nya började på samma sätt. Jag ångrar ingenting, jag ångrar inte det där första handslaget eller att jag tackade ja till att komma hem till honom, jag ångrar inte första bråket och jag ångrar inte att jag bestämde mig för att vänta. Den där jobbiga känslan när han åker, den som sitter kvar hela tiden när han inte är här, den ersätts ganska snart av ett pirr i magen. När jag är på väg hem, eller väntar på jobbet, när jag känner mig som ett barn på julafton igen och jag vet att det bara är några timmar kvar tills jag får se honom igen, då är allt värt det. För när jag står där och tittar på honom så vet jag att det är så här det ska vara, att det är det här som är rätt. Att det var så här som det alltid skulle varit, ända från början. Så om du träffar på en sjöman någon gång, ge det en chans eller två, om det krävs ge det hundra chanser, för att det kommer vara värt det. 

lördag 19 november 2011

min svarta skugga har en pinne

Jag ligger i sängen, lägenheten är släckt förutom min sänglampa som är på, det enda ljud som hörs är hundens nöjda suckar från soffan och när jag vänder blad i min bok. När ögonen blir för trötta och min hand sträcker sig efter strömbrytaren börjar det där ljudet. Det där ljudet jag fruktar att höra vid den här tiden på dygnet. Som en väsande orm kommer det närmare och närmare och jag känner hur kroppen spänns. Jag ligger blixtstilla. Om jag spelar död kanske det försvinner. Helt plötsligt är sängen invaderad, jag hinner inte inte ens reagera, min svarta skugga har hoppat upp i sängen med en duns. Med sina stora runda ögon tittar hon på mig, ögon som inte längre ser på mig med sin vanliga gula färg, utan ögon som har förvandlats till två stora svarta bottenlösa sjöar. Hon håller fast mig med blicken, stirrar på mig som ingen annan stirrat på mig förut. Alla som någon gång haft en katt eller spenderat lite mer tid med en katt vet, att det inte finns någon annan varelse som kan stirra ut en som en katt kan. Min blick dras till det som hon har i munnen, den där förbannade plastpinnen men mjuka gröna fjädrar i ena änden. Favoriten hon fick av min mamma i julklapp. När jag inte reagerar som hon vill börjar hon klaga, djupa , korta, förtvivlade jamanden och jag tänker att det är så här det måste kännas att ha barn. Det hugger till i mitt katthjärta och tillslut ger jag upp. Jag sträcker mig efter pinnen och jakten kan börja. Hon flyger efter leksaken som att hon aldrig gjort något annat i sitt liv, som att hon var född till att bara jaga plastpinnar med gröna fjädrar på. Efter ett tag får pinnen infinna sig i det öde vi skapat åt den, efter varje lek måste den dö. Det måste sluta som det alltid gör. Min svarta skugga tittar återigen på mig, denna gång med sina gula ögon och vi somnar lyckliga tillsammans, jag på kudden, hon på min mage, till ett brummande som bara kattmänniskor kan älska.



fredag 18 november 2011

"abbe" och jag

Jag har en granne. Jag har naturligtvis fler än en granne men just den här, han bor precis ovanför mig. Jag har aldrig sett hur han ser ut (jag bor i hyreshus här kommer det och går folk hela tiden), jag vet inte ens vad han heter. Jag har ingen anledning att vara på övre våningen och jag har aldrig direkt tittat på namnlistan som sitter i porten. Men trots detta har jag hittat på en egen liten historia om honom. Enbart baserat på det jag hör. Det är ett gammalt hus jag bor i, byggt någon gång i början på 1900 talet, och väldigt lyhört. Om man är inne på toaletten hör man både det ena och det andra alldeles för tydligt, nej, inte särskilt trevligt. Jag sover precis bredvid toaletten också, vilket naturligtvis betyder att jag hör diverse aktiviteter som försigår även mitt i natten. Om jag är vaken. Hur som helst, min granne, jag ska berätta om honom. Men först vill jag bara poängtera att jag är fullkomligt normal (mjä...) har ett normalt jobb (eh, jo, för det mesta är det normalt) och är inte alls liten och patetisk som sitter hemma fredag efter fredag i mörkret och lyssnar på vad mina grannar har för sig, nej, nej. För det första är han den enda jag hör, för det andra är tv:n på. Jag har gett honom ett namn, Abbe, han är kort, blond, slank och sisådär en 23, 24 år gammal. Han klär sig ofta i smårutiga skjortor och beiga chinos. Ibland svirar han om till jeans men dom får honom att känna sig osäker. Han älskar öl och när ingen annan tittar på läser han vampyrromaner som har målgruppen tonårstjej 12 år eller yngre. Han är en ordentlig kille, med normal humor, gråter till Extreme Home Makeover, kollar porr några gånger i veckan och ringer sin mamma bara för att säga hej. Men det är för helgerna han lever. En gång i tiden hade Abbe en tjej, det vet hans granne som bor under, för hon kunde väldigt tydligt och detaljerat höra vad dom höll på med, tjejen var ok men efter ett tag tog det slut. Nu blev det sig så att Abbe började bjuda hem sina kompisar för att förfesta varje fredag och lördag. Varje fredag. Varje lördag. Abbe trivs som fisken i vattnet när hans kompisar är där, dom får honom att leva upp. Det här märker naturligtvis hans granne som bor precis under honom, som han inte har någon tanke på, men hade hon haft en takkrona så skulle den ha rasat ner för länge sedan. Missförstå mig rätt, jag tycker inte det är så jobbigt, förutom dom gångerna som jag lika gärna kunnat ta hunden under armen och gå upp och sätta mig i hans soffa för jag är ju redan i princip på festen ändå. Min andra granne, jag sa ju att jag hade fler, brukar tycka att det blir outhärdligt redan efter en timme och börjar frenetiskt banka i alla rör han kan komma åt. Det vill säga, jag blir ju naturligtvis den som drabbas mest, men eftersom att Abbe och hans vänner är lite på lyset och tycker att nuckan (jag) som sitter under dom och bankar i rören, behöver läxas upp så dom hoppar lite extra i golvet. Lite hårdare. Lite tyngre. Sen tar vi och sjunger lite. Inget vettigt, inte med någon text. Bara ett gutturalt bröl som endast killar i Abbes ålder kan frambringa. Jag sitter i soffan och känner irritationen växa och växa och växa, tillslut känner mig mig nästan arg. Jag börjar fundera på att gå upp dit och ge dom vad dom tål, dom små skitungarna och jag börjar tänka ut den ena meningen fulare än den andra. Det börjar klia i fingrarna och eftersom jag är lite rädd av mig så bestämmer jag mig helt enkelt för att skriva en lapp! Ja! En lapp! Då kanske någon tar ett kort på den, postar den på fejjan eller twitter och så kanske David Batra får tag på den, tycker att det är den bästa lappen han någonsin läst, skriver en ny bok med massa arga lappar och så hamnar min lapp på omslaget. Ja! Jag tar fram papper och penna och börjar, "kära granne, jag hoppas ni hade roligt igår...". Jag vill ju naturligtvis vara en trevlig granne med fina formuleringar och dessutom med namnunderskrift, men ni trodde väl inte att jag skulle gå upp dit nu? Nej, jag väntar tills imorgon, när det är för tidigt för att någon ska höra mig. Men jag hinner inte längre än så, helt plötsligt blir det helt tyst. Inte ett ljud. Bara en öronbedövande...tystnad. Min irritation och ilska försvinner, pappret blir fyllt av kludd istället för ord. Och där sitter jag och känner mig alldeles tom. Nästan lite ledsen. Och ensam. Känslan av att ha blivit övergiven är stor och jag börjar sakna dom små liven, för någonstans får dom ju mig att komma ihåg att även jag lever. Tills lördagen kommer. Då börjar det om igen och jag känner redan nu hur irritationen växer...

tisdag 15 november 2011

Godmorgon.
Nu ska jag gå och göra så här.


dagens mest uppskattade

Grytvanten.
Jag slipper bränna fingertopparna, med en vanlig grytlapp kan ju tassarna glida runt värre än bambi på hal is. 


Hon har ju inte riktigt förstått det här med grytvantar, men vänta bara, det kommer.

måndag 14 november 2011

Det är något skumt som hänt, jag kan inte sova utan att ha öppet fönster för annars blir det så sjukt varmt. Jag känner mig som värsta klimakterietanten. Jag som alltid brukar frysa och till och med köpt ett extra element för att ha vid sängen det här året. Nu har det visserligen inte hunnit bli som förra året (och året innan det) så det kanske kommer. Det är lite jobbigt att gå upp på morgonen bara, jag menar, det är jobbigt i normala fall men prova att sätta sig upp när det är typ 10 minusgrader inomhus... Man får springa några varv runt runt för att komma igång.

han fryser inte iallfall...


Idag kom vi fram till att min pojkvän kommer vara borta två och en halv vecka till. Det kändes sådär uppmuntrande. Jag vet ju om hur länge han ska vara borta men jag har märkt att det går lättare om jag bara låter tiden gå och inte håller på att räkna fram och tillbaka. Jag vill ju bara att han ska komma hem så vi kan sätta igång att lalla med julpynt och baka lussebullar. Inte bara för det naturligtvis, jag saknar även hans sällskap... Meeen jag får väl låtsas att det är dig jag kramar tills du faktiskt är här. 

fredag 4 november 2011

Kompisar

Kompisar kommer i alla former, storlekar och material




Lycklig

Lycklig kan man bli på många sätt, det här är bara ett.









Yaaargh

Ship ahoy!

Trashy?

I Stockholm bryr vi oss om miljön, vi bara väljer att visa det på olika sätt i olika stadsdelar.
Söder Mälarstrand:


Norr Mälarstrand:


Jag vet vilken som är min favorit iallfall (och hårbollens)!