jag är jag ju, inte du

Du kan gå flera år och inte se någon, inte höra ifrån någon och inte träffa någon. Ibland funderar du på dom, undrar hur det är, vad dom gör, hur dom mår. Sen står dom bara där, någon meter ifrån dig och vinkar. Ni kramas, utbyter artigheter, skrattar och pratar lite minnen. Sen är allt som vanligt igen, du går över gatan på väg hem och känner dig som du gjorde innan men ändå inte. Något litet förändrades, du blev lite gladare, kände dig lite mer som dig själv, som du var en gång, mindes lite mer. Slår upp datorn och du har fått ett mail. Ni har inte pratat på ett par år men plötsligt var det bara där. För ett par år sedan var jag inte som jag är idag. Jag är fortfarande jag i allra högsta grad men åren har lagt sig som lager och jag måste skala av lite nu. Jag måste få gå tillbaka lite till hur jag var innan jag glömmer helt och hållet. Innan jag glömmer hur jag brukade skratta. Varje dag. Jag skrattade tills jag grät. Varje dag. Det går inte att få tillbaka allt, jag vill inte ha tillbaka allt, sår i själen har gjort mig cynisk och rädd. Jag vill skala av lite lager, få känna mig lite som så jag var. Sådär glad. "Vad hände med dig?" frågade pappa medan han fortfarande var pappa. "Jag vet inte", svarade jag när jag inte var jag längre, "jag försvann någonstans på vägen pappa, jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka". Men jag tror att jag vet det nu. Så jag är och kommer alltid vara jag, bara lite lite gladare och lite mer som jag var.