Att vänta är en konst

Nu ska jag berätta om något ni säker aldrig tänkt på. Att vänta är en konst. Att vänta på något eller någon oavsett om det handlar om tunnelbanan, att maten ska bli klar, att det ska bli grön gubbe eller att någon ska komma hem från jobbet, det är en konst. Som sådan konst du hänger på väggen eller betalar för att få gå runt och titta på. Du har aldrig stannat upp och funderat på hur mycket du väntar om dagarna? På att datorn ska starta upp, att affären ska öppna, att gumman framför dig i posten kön ska bli klar snart så du kan få lämna in ditt lilla paket och skynda vidare i livet? Att vänta är samma sak som att använda dig av en moralisk egenskap som många av oss påstår att vi inte har. En egenskap som känns så främmande för vissa att man inte ens vet vad det är. Det kallas att ha tålamod. Det kan du känna att du faktiskt har nu. Och att du använder dig av ditt tålamod, din moraliskt eftertraktansvärda egenskap minst en gång om dagen, troligtvis många fler gånger än en. Av en förklaring av tålamod fick jag höra följande: Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med stress utan att falla åt okontrollerade känslosvall. I Bibeln heter det att tålamod är en dygd. Jag har tydligen den här egenskapen, jag hade inte vetat det om jag inte funderat så mycket på det eller blivit tillsammans med någon som är borta mer än vad han är hemma. Det handlar ju inte bara om att jag insett att jag har en, i många fall positiv egenskap utan hur länge man kan utöva den i ett sträck. Jag tänker att även om man når sin gräns kan man sträcka sig lite längre nästa gång. Bara man bestämmer sig för det. Att ha tålamod med att vänta, det är en konst. Vi som väntar och väntar är fina nog att få bli en utställning värd att visas på The Guggenheim eller varför inte på Moderna museet? Jag är så imponerad av människor som mig. Alltså är jag väldigt imponerad av mig själv. Jag trodde aldrig att den där lilla tonåringen som skrek av ilska bara för att det tog en minut extra för bussen att komma skulle orka att tyst (för det mesta) och snällt (jo men ganska?) utan att falla åt okontrollerade känslosvall (ok, inte ÄN! Men snart kanske) vänta på en människa så länge. Jag kan utan att skämmas erkänna att jag nådde min gräns idag. Idag orkade jag inte vänta mer, idag föll jag åt ett okontrollerat känslosvall. Men det är okej, det är okej för att nästa gång kommer det gå bättre. Nästa gång kommer jag orka lite till. Kärleken övervinner visst en inte helt perfekt egenskap.