Vissa dagar vet man att det bästa skulle varit att stanna i sängen. Tillsammans med den där sjömannen du spenderat en hel månad (fem veckor om man ska vara petigt) med att sakna. Dagen startade med att kaffet var slut, ni kan ju tänka er själva vilken panik det blev, men superhjälten flög ut och kom tillbaka med två koppar. Bara sådär. Man skulle ju kunnat tro att det blev bättre efter det, men icke. Nu vill jag bara att dagen ska vara slut så jag kan få en kram eller två.

Såhär är han ibland. För det mesta faktiskt.